Ännu en vecka

Tänk va fort tiden går. När vi förlovade oss trodde jag aldrig att bröllopsdagen skulle komma, men nu är det bara fyra månader och två veckor kvar. Ibland räknar man dagarna som segar sig fram, samtidigt inser jag att hela mars bara har svischat förbi. Jag längtar och längtar, samtidigt som det finns en del kvar att göra inför den stora dagen. Som till exempel att få tillbaka sina förlovningsringar! Vi lämnade in dem till guldfarbrorn i början av mars för att få datumet ingraverat. Men vi har ännu inte hört något av honom. Jag saknar min förlovningsring.

Nu börjar jag bli lite varm i kläderna på jobbet och igår kändes det till och med lite sorgligt att jag snart ska sluta. Ett gott tecken.

Ny telefon!

Min gamla kära telefon behagade inte dyka upp någonstans på Gränby. Oskars goda teknikfreakspappa lånade ut en exakt likadan till mig, men den var låst, så det gick tyvärr inte. Oskar, i sin godhet, lånade ut sin (som styrspaken är trasig på så att man bara kan ta emot samtal och ringa såna som man kan numret till). Jag behövde alltså en ny. En elgigant i staden skickade lämpligt nog ut lockande erbjudanden, vilket jag direkt nappade på. Köpte en Sony Ericsson utan abonnemang. Den blir bra. Så, alla vänner, och alla som jag känner - RING eller SMS:a mig, så att jag får tillbaka era nummer!

Bestulen

Min fina gamla telefon är stulen. Kan ni tänka er!? I en stund av hjärnsläpp igår på Gränby centrum måste den antingen ha glidit ur min ficka, eller så har jag glömt den någonstans och någon glad tjuv hittat den. Trist. Men det läskigaste är nästan att jag inte minns något av var jag kan ha blivit av med den. Så, i ett kort ögonblick försvann alla telefonnummer, alla bilder(dock dåliga sådanda) och min telefon som klarade att tappas i stengolv... Nog för att jag länge velat ha en ny, men det kostar, och känns onödigt när man har en som fungerar. Nu måste plötsligt pengar läggas ut i dessa besparingstider. Inte så kul. Nu vill jag ha en billig och fin telefon, om det nu finns.

The best a woman can get

Igår kväll när jag, efter att ha jobbat över en halvtimme, ringde Oskar, sa han bara att han höll på att somna och att jag skulle ringa när jag satt på cykeln. Okej, tänkte jag, nu måste jag skynda mig ner till omklädningsrummet. När jag kort därefter är, halvt springandes ut genom entrén på Ackis, på väg till cykeln ser jag att det sitter någon där och sover. Det är min MAN. Han har väntat på mig 40 minuter bara för att göra mig glad...!! Och gissa om han lyckades...? Du är den finaste i världen! Puss!

Dagarna rullar på

Nu har jag varit självgående i typ en månad. Och visst, det går bra! Varje dag får man lära sig nåt nytt, och jag får jobba på att inte få prestationsångest... Jobbet är kul, det tråkiga är att inte hinna träffa Oskar så mycket... Jag jobbar kväll hela den här veckan, så idag ska vi ha lunchdate! Köttbullar och snabbmakaroner står på menyn, tillsammans med massa kärlek.
Våren verkar försöka titta fram, fåglarna kvittrar i alla fall och krokusarna växer så det knakar. Jag ska ta en solig vårpromenad i minusgraderna och prata med min bästa Vän.

Frid, vänner!