Jag, Anna Elisabet Gerdmar, har gått höghöjdsbanan på Alnäs! Här är några faktorer som medverkade i upplevelsen.1. innan jag började klättra upp för första "hindret" (dvs. en jättegungig repstege av metall och vajrar) tyckte jag att det skulle bli riktigt roligt. Men väl på denna stege, som Oskar så klart besegrade på två röda sekunder, började jag fundera på vad jag hade givit mig in på. Men man kan ju inte gärna ge upp när man väl har börjat! Lite stolt är man ju allt...
2. jag har (i alla fall haft) höjdskräck, men jag bestämde mig för att inte titta ner utan låtsas att jag bara gick på lite rep nånstans...
3. min käre Oskar är instruktör på densamma, och tycker därmed att det är roligt om även hans flickvän delar kärleken till höjdäventyr. Han brukar vanligtvis gå nere på marken men klättrade denna gång tillsammans med mig - och tur var väl det - man behöver lite omtanke när pulsen, av ren fasa, är uppe i 200.
4. jag klarade de flesta hindrena galant(eller hur Oskar?) men velade väl lite av och till, nån gång kanske... ;)
5. jag har alltid haft en skräckblandad förtjusning för höjder och till och med, vid några obevakade tillfällen, sagt att jag ska hoppa bungy jump - därmed kan det vara bra att börja med lite lägre höjder dvs 6-7 meter över havet. Jag har alltså plockat ett delmål.
6. något skakig var jag när jag väl var nere på marken, men nu när träningsvärken lagt sig efter att jag krampaktigt hållit i min säkerhetslina hela tiden, skulle jag faktiskt vilja göra det igen... (!)
2 kommentarer:
Jag måste säga att jag är mäkta imponerad Anna. Jag står och bockar...:)
Bra Anna! Du faar laere Sara ogsaa - du som nog snart ocksaa blir instruktor...
Skicka en kommentar